Reaktioner

Nån gång när en pratar om sin graviditet kommer en in på ämnet föräldraledighet. Det kan vara en rak fråga - hur länge blir du hemma? - eller det kan vara en kommentar, vanligtvis "Åh vad härligt du ska ha det å vara långledig". Vilket föranleder i alla fall att jag måste svara på något sätt att nej, så länge blir jag inte hemma. Inte det året eller 10 månaderna som du antagligen föreställer dig att jag ska vara hemma och som jag uppfattar det är vanligt att kvinnor är hemma. Jag börjar jobba igen efter sex veckor.

Reaktion nummer 1. Börjar alltid med en smått förvånad/förfärad min. Sedan, viktigaste frågan: Men amningen då?! Här har jag pendlat mellan att bli upprörd eller rörd. För visst är det rart att visa omsorg för hur jag ger mitt barn livsnödvändig näring, samtidigt blir jag förnärmad för det är väl självklart att jag tänker på att mitt barn ska få mat i sig när jag inte är där. Eller att jag litar på att barnets far fixar det.

Reaktion nummer 2. Men vem ska ta hand om barnet när du jobbar? (alternativt fast ovanligare: ska du ta med dig barnet till jobbet?!) Här märker ni att det börjar bli smått absurdt... Mitt standarsvar är, väldigt sakligt: nu är det så att barnet har en mycket kompetent far som både vill och kan vara en del av barnets liv från början.

Sen brukar det följa en hel massa "argument" mot att vi ska dela som vi planerar. Allt från att jag inte kommer att orka (positiv målbild är ju dumt att ha tydligen), dels att jag kommer bli så kär i barnet att jag inte kommer att klara att lämna det (vilket då skulle betyda att fadern älskar barnet lite mindre än vad jag gör...) eller att jag borde ju passa pååå och vara leeeedig, den chansen får jag ju aldrig igen. Nämenvisst, betald semester för mig bräcker ju min sambos vilja att också vara primärförälder alla dagar...inte!

Fadern får också frågan, inte lika ofta dock. Fast frågan han får är mer av typen "ska du vara föräldraledig?" Ska. Inte när ska, eller du ska väl... det är fortfarande helt valfritt för honom alltså. Sen när han säger hur vi ska göra, så kommer reaktion 1 (amningen då?!) eller ett oj.

Jag tror vi gemensamt kan räkna på fingrarna de odelat positiva första responser vi fått. Typ fyra eller nåt... Så, visst finns det attityder i samhället som påverkar och styr hur folk gör. Frågan är i vilken ände vi börjar ändra det.