No news... is not good news. It's just no news...

Tack för kommentarerna och tipsen på förra inlägget. Nej, inget har hänt än. Och ändå var jag igång som ett jehu hela dagen igår. Städade på gården för att kanske jaga på det, men icke.
Sex verkar vara hetaste tipset. Men det är ju så förbannat knöligt! finns ingen ställning som funkar för mig när jag är såhär otymplig. För att inte tala om alla andra kroppsliga funktioner som lever sitt eget liv och gör att sex är det sista jag orkar tänka på. Kan inte nån säga att glass är en höjdare som igångsättare? kanske på grund av nån fin egenskap som kalciumet har i samband med kylan som gör att modermunnen öppnar sig och värkarna sätter igång? (jag fabulerar fritt. Ett tydligt tecken på desperation...)

Dagen som kom och gick

Idag var dagen B (beräknad dag eller birthday...) men ingen bäbis. Tvärtom nästan, huvudet har gått från "ruckbart" (mellanting mellan rörligt och fixerat på barnmorsklingo) till rörligt. Så det är ett steg tillbaka. Bara inte busen får för sig att vända sig fel för då blir jag putt. Imorgon ska jag fundera på vilken skröna för att få igång det jag ska följa. Storstädning, ricinolja, kryddstark mat, champagne eller sex... eller förresten, valet är inte så svårt *korkar upp och tittar förföriskt -nåja, desperat- mot sambon*...

Reaktioner

Nån gång när en pratar om sin graviditet kommer en in på ämnet föräldraledighet. Det kan vara en rak fråga - hur länge blir du hemma? - eller det kan vara en kommentar, vanligtvis "Åh vad härligt du ska ha det å vara långledig". Vilket föranleder i alla fall att jag måste svara på något sätt att nej, så länge blir jag inte hemma. Inte det året eller 10 månaderna som du antagligen föreställer dig att jag ska vara hemma och som jag uppfattar det är vanligt att kvinnor är hemma. Jag börjar jobba igen efter sex veckor.

Reaktion nummer 1. Börjar alltid med en smått förvånad/förfärad min. Sedan, viktigaste frågan: Men amningen då?! Här har jag pendlat mellan att bli upprörd eller rörd. För visst är det rart att visa omsorg för hur jag ger mitt barn livsnödvändig näring, samtidigt blir jag förnärmad för det är väl självklart att jag tänker på att mitt barn ska få mat i sig när jag inte är där. Eller att jag litar på att barnets far fixar det.

Reaktion nummer 2. Men vem ska ta hand om barnet när du jobbar? (alternativt fast ovanligare: ska du ta med dig barnet till jobbet?!) Här märker ni att det börjar bli smått absurdt... Mitt standarsvar är, väldigt sakligt: nu är det så att barnet har en mycket kompetent far som både vill och kan vara en del av barnets liv från början.

Sen brukar det följa en hel massa "argument" mot att vi ska dela som vi planerar. Allt från att jag inte kommer att orka (positiv målbild är ju dumt att ha tydligen), dels att jag kommer bli så kär i barnet att jag inte kommer att klara att lämna det (vilket då skulle betyda att fadern älskar barnet lite mindre än vad jag gör...) eller att jag borde ju passa pååå och vara leeeedig, den chansen får jag ju aldrig igen. Nämenvisst, betald semester för mig bräcker ju min sambos vilja att också vara primärförälder alla dagar...inte!

Fadern får också frågan, inte lika ofta dock. Fast frågan han får är mer av typen "ska du vara föräldraledig?" Ska. Inte när ska, eller du ska väl... det är fortfarande helt valfritt för honom alltså. Sen när han säger hur vi ska göra, så kommer reaktion 1 (amningen då?!) eller ett oj.

Jag tror vi gemensamt kan räkna på fingrarna de odelat positiva första responser vi fått. Typ fyra eller nåt... Så, visst finns det attityder i samhället som påverkar och styr hur folk gör. Frågan är i vilken ände vi börjar ändra det.

Välkommen!

Okej, ännu en blog. Trots rykten om att bloggandet är "ute" så ger jag mig på det ändå. Mest för att jag inte bryr mig, och för att jag tror att jag har något att säga. Den här bloggen har nämligen ett syfte - ett personligt och ett politiskt.

När jag skriver detta är jag gravid i vecka 39 och har precis slutat jobba för att samla krafter inför förlossningen. Men bloggen ska inte handla om min sista vecka som icke-förälder (barnlös? fri?) utan om det som kommer sedan. Föräldraskapet och främst föräldraledigheten. Som jag och min partner valt att dela på ett något okonventionellt sätt. Vi ska nämligen dela lika, och göra det från början. Eller nästan - det finns alltid ett nästan. Första sex veckorna har jag föräldrapenning för att läka/repa mig efter förlossningen och för att få igång rutinerna med amning. Om allt det funkar som det ska följer sommaren då vi delar och samtidigt vänjer vårt barn vid att både ta flaska och bröst (vi vill fortsätta med bröstmjölk i några månader om det går). Sedan börjar jag jobba igen två dagar i veckan och min partner jobbar tre. Halvvägs så byter vi.

Det här är vår plan som vi gjort utefter att allt "går som det ska". Vi utgår från bästa möjliga scenario och hur vi vill arrangera vårt liv och vår familj. I denna blog tänkte jag berätta om hur det går, om vi får det att funka och om reaktioner från resten av samhället över vår lösning. Reaktioner vi redan fått... (mer om det i senare inlägg).

Apropå...

Inte för att jag tror att bloggen kommer att spridas världen över :) men jag tänkte bara säga till alla vänner och bekanta att jag vill vara så anonym som möjligt. I alla fall tills vidare...